LIKVÄRDIGHET

Min underbara lilla fyraåring möter världen med en självklarhet som jag kan avundas. Jag tänker ibland på hur jag själv har haft tider av kamp bara för att jag föddes som tjej. Jag har slitit för att bli lite bättre lite snabbare för att komma fram bland killarna. Ändå har jag fått stå tillbaka som liten när killarna överröstade, som tonåring när jag slutförde grupparbeten som killar tog åt sig äran av vid redovisning. Som vuxen har jag på arbetsintervjuer fått frågan om hur många barn jag tänkt mig, jag har missat löneförhöjningar vid föräldraledigheter och jag har blivit omsprungen av män med betydligt färre meriter. Jag har gråtit varit förbannad och bitit ihop och jag har lovat mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att förändra det jag kan för mina barn, i min kamp ska jag röja alla snår jag förmår.

Min övertygelse är att allt börjar i det lilla hos dig själv, jag har min fasta grund i allas lika värde och på den grunden har även barnen tagit sin plats och jag kan redan se ringarna som sprider sig.

Vi kan inte vänta på att någon annan tar tag i de övertramp som sker i stort och smått, de är ingen annans ansvar, det är ditt och mitt.

Jag tittar på min lilla ängel som redan har ett tydligt nej och ett tydligt ja. Hon är bara fyra men vet att hennes röst räknas, hon har all rätt att bli lyssnad på. Ibland gör det mig galen när det enklaste bara hade varit att hon gjorde som jag sa men jag spricker av stolthet över att hon redan har integritet nog att säga nej när något inte känns bra eller som hon inte förstår.

Hon blev kittlad av en vuxen som står henne nära och som hon brukar busa med men just den här dagen ville hon inte och säger med bestämd röst ”nej sluta, jag bestämmer över mig!”.

Älskade ängel du är bara fyra och vet att din kropp är för dig att bestämma över.

Jag talar om för henne att hon är världens finaste och hon svarar med ett varmt ”jag vet”. I många vuxna öron låter det stöddigt men för mig är det ljuvligt, hon vet faktiskt att jag tycker att hon är världens finaste.

Hon vill gå till lekparken och jag säger nej, hon ligger i en hög på golvet och gråter. Mitt vuxna svar att nu får det vara bra man kan inte alltid få det man vill. Min älskade unges svar att: jag ville det så gärna, då blir man ledsen. Klart man blir ledsen om man inte får det som man väldigt gärna vill och klart att man får vara ledsen. Hur många gånger tittar vi med vuxna ögon på ett sådant beteende och kallar det nedlåtande för trots, något som förhoppningsvis snart går över. Uttrycket av känslorna förändras men att vara fri att känna, det vill jag att hon bär med sig.

Jag har varit förälder i snart arton år och har otaliga gånger fått höjda ögonbryn och menande blickar om att den där ungen har mycket vilja, det beteendet kan bli svårt att tämja, ska de verkligen göra det där, nej sådan mat gillar inte barn, skäm inte bort dem med för mycket närhet o.s.v o.s.v. Det var inte lätt att låta bli att lyssna på alla farhågor när jag var 24 men för det mesta slog jag dövörat till och det har jag fortsatt med.

 Min starka övertygelse om likvärdighet och rätten att få göra sin röst hörd och bli mött med respekt oavsett ålder har gett mig relationer med barnen jag knappt vågat drömma om. En älskad unge på tröskeln till vuxenlivet som bjuder in mig i sina tankar och funderingar om livet. En kille mitt i tonåren som tar sig tid att stanna upp och titta sin mamma i ögonen och säga du ser stressad ut, ska jag göra någonting. En i gränslandet mellan barn och tonår som bara vill bli stor, men som bjuder på sig själv och dansar drakdansen med sin lillasyster. Och mini som trots sin ålder har en stor förmåga att se vem som är i behov av en kram både i och utanför familjen.

Jag kan inte förändra hur andra människor kommer behandla mina barn, men jag kan vara ett bollplank och spegla dem och ge dem förutsättningar att bygga en stark grund. Jag vet att individer med god självkänsla behandlar andra med respekt, de vågar stå upp mot orättvisor och de väljer det som är rätt framför det som är lätt.

Så till dig som förfasas över människors beteenden och undrar vart vi är på väg. Du bestämmer själv vart du är på väg, börja med dig själv och behandla människor likvärdigt och värna om allas rätt till en röst. Du kanske till och med blir förvånad över hur stor skillnad det kommer göra.

Tankar i trädgården

Tog en vacker gammal glasskål från skänken och gav mig ut i trädgården tidigt på morgonen.

Världen känns alldeles stilla och det doftar jord och hav. Jag går rundan förbi de cerise rosorna som doftar overkligt starkt, hade det varit en parfym så hade jag rynkat på näsan men här i min trädgård hör doften hemma och fyller mig med välbehag.

Sockerärter och rödbetor växer så snabbt att jag kan se skillnad från dag till dag. Målet med min runda är att ta reda på om det finns några hallon till frukosten men så fort jag kommer ut i trädgården så saktas tempot ner och sinnena blir skarpa. Jag är som ett barn som måste känna och lukta på allt jag ser och varje dag är det något som är förändrat och nytt, det är liv vart man än vänder sig.

Redan på avstånd känner jag doften av hallonen och jag upptäcker att det får mig att le. Jag blir förundrad över att det som var kaos och jord och förruttnelse för bara några månader sedan nu erbjuder mig en full skål av ljuvliga bär. Minnet av ryggvärk, rispade armar och frusna fingrar är så avlägset att jag nästan kan inbilla mig att det inte hänt.

Mitt i bärplockandet drar tankarna iväg och det slår mig att föräldraskapet också består av samma cykler. Det är arbete så att det värker i både kropp och själ när kvällen kommer vissa dagar, stormar river och ibland undrar man om det någonsin ska bli vår.

Sedan vaknar man en morgon och allt känns bara rätt i hela kroppen. Det flödar över av värme och närhet, arbetet man lagt ner ger den ljuvligaste av frukter och det finns inget som kan få dig att sluta le. Något har hänt, utveckling har skett hos mig eller hos barnet och det är helt oväsentligt vem av oss det är som tagit ett steg, det som är viktigt är att vi kommit ett steg närmare varandra. Det är dessa dagar man fyller på med ljus och energi och risporna läker. Det är dessa dagar sinnena är skarpa och varje cell fylls av gemenskap. Det är dessa dagar vi håller fast vid när höstvindarna drar fram. För varje år och för varje barn lär man sig att se de cykler som följer. Höstvindarna och vinterkylan blir kanske inte mildare för varje år men man blir mer och mer säker på att våren snart är i antågande.

Kanske är det vår stora uppgift som föräldrar att förmedla trygghet och förvissning om att våren kommer och att vi står kvar mitt i stormen tillsammans med våra barn ända tills det bedarrar. Vi kan aldrig förhindra att stormarna kommer och vi kan inte möta dem åt barnen men vi kan stå bredvid med fötterna fast förankrade i myllan med övertygelse om att på andra sidan kommer lugnet och friden.

Alla andra har perfekta liv!

Stressig morgon, hade ingen lust att gå upp när klockan ringde, kan inte ens skylla på barnen. Tar ett snabbt beslut att duschen får vänta och det där med smink är väl ändå överskattat.

Öppnar dörren på förskolan och möter såklart en fräsch snygg vältränad och PIGG perfekt mamma som ler och säger god morgon. Beslutet att stiga upp försent känns med ens oerhört korkat och håret är säkert jättetråkigt och det enda smink som finns i mitt ansikte är spår av gårdagens mascara. Jag får skärpa mig, alla andra verkar ju inte ha några problem med att stiga upp i tid och lägga allting på plats…

Puss och kram och dags att vinka hejdå. Blir hejdad av en personal ”hur var det nu med klämdagarna skulle L vara ledig?” Javisst ja, har glömt att ge besked om det, en dag ledig och en på förskolan. ”Du vet att vi är hopslagna under klämdagarna så det är inte säkert att det är någon personal hon känner”.

En millisekund av skuld men blir sen förbannad. Jag blir förbannad på undertonen av att hon borde vara ledig, på att det är jag som får kommentaren fastän min man hämtat varje dag, på att jag känner skuld fastän jag lovat mig själv att utplåna mammaskulden. Jag ler och vinkar, andas djupt och kopplar på jobbhjärnan.

Senare på dagen ett samtal med min man med irritation i rösten. Efter det möter jag bara lyckliga par med perfekta äktenskap. Alla andra går sida vid sida livet ut utan att någonsin stöta på några hinder. Nja, kanske inte, men under några sekunder känns det så.

Datorhaveri på jobbet som pågår under så lång tid att jag till och med börjar prata matlagning med IT-supporten. Beslutar mig för att ge upp, detta är dagen som man vill ska passera så man kan få börja om imorgon. Stänger ner datorn, promenerar till förskolan nöjd över att jag idag kommer hämta henne lite tidigare.

Så fel jag hade, en smärre utskällning för att man kommer innan de hunnit få frukt! Efter lite lirkande promenerar vi hemåt.

”Mammaaaaaaaa, kan vi inte stanna på lekparken, snäääääääälla, vi gör nästan aldrig det, snääääääälla.”

Idag blir det okej, idag finns det tid. Jag sjunker ner på en bänk i solen och L klättrar och åker rutschkana.  ”Kom och ta en bild på mig mamma!”

Jag fotar henne och oss tillsammans, hon tittar på bilderna och skrattar så det bubblar långt nerifrån magen. Hon tar sina små händer om mitt ansikte och säger allvarligt ”Du är den bästa mamman i hela min värld. Igår var du inte det men idag är du det.”

Det räcker för mig, idag just nu är jag bästa mamman i hela hennes värld. Alla andras perfekta frisyrer, vältränade kroppar, perfekta relationer och välfungerande datorer kunde inte betyda mindre än just nu. Med en 3 ½ årings händer på kinderna och kärlek i ögonen så finns bara här och nu och ännu ett guldkorn att vårda i minnet.

Du är bra för att du finns!

 

Om jag hade haft makten för en dag att förändra en sak hos alla våra fantastiska ungar så vet jag precis vad jag hade gjort. Jag hade siktat rakt mot kärnan av deras inre och lagt dit egenvärdet. Känslan av att vara bra bara för att man finns till.

När treåringen kommer hem öppnas dörren och ett självklart ”nu är jag hemma” ljuder genom huset. Hon vet att hon är efterlängtad och älskad, det finns inga prestationer som måste genomföras för att få tillgång till kärlek och gemenskap. Jag finns = jag är älskad.

När ändras det där självklara, när kommer prestationen in i bilden? Allt längre ner i åldrarna tycker jag mig se att man blandar ihop prestation och person.

 

När självkänslan landar långt ner i skorna är det svårt att må bra, svårt att vara nyfiken, svårt att borsta av sig nederlag och gå vidare.  Det är näst intill omöjligt att skapa sig starka bra relationer om du tror att du måste prestera för att bli älskad.

 

Så vad är det vi missar, är det något vi missar? Vi som ska gå före och visa vägen in i vuxenlivet. Vi har så många möjligheter till kommunikation idag. Med teknikens hjälp kan du prata med vem som helst över hela vårt klot och jag gillar det. Min rädsla är att när vi tittar långt bort mot horisonten glömmer vi dem som sitter närmast.

När tonåringen passerar förbi dig utan att säga någonting, är det på grund av bristande respekt eller är det så att vi som är vuxna inte har respekterat det mindre barnets behov av att bli sedd och nu får vi snällt tugga i oss resultatet av det?

 

Jag såg en förälder som var upptagen med sin mobil, vilket absolut kan ha varit viktigt, medan sonen ca 5 år försökte säga någonting. Han gav upp efter en stund och ställde sig och tittade i skyltfönstret på några leksaker. Föräldern blev klar med sitt och ropade på sonen som inte reagerade. Efter många försök att få sonen att komma går föräldern med bestämda steg tar tag i pojken, vänder honom mot sig och säger med tydlig irritation ”svara när jag pratar med dig!!”.

Vårt osagda budskap är tydligt, du är inte lika viktig som jag.

 

På andra sätt har vi mycket mer fokus på våra barn idag jämfört med när jag växte upp. Det står drivor av föräldrar runt fotbollsplaner, hockeyrinkar och gymnastiksalar. Kritiska föräldrar finns men de allra flesta hejar på och berömmer, de vill stötta sina barn.

Det är härligt att få beröm och känna sig bra på någonting man gillar.

Jag vill ändå belysa det osagda budskapet även här.

I samma ögonblick som du berömmer så bedömer du också situationen och sätter ett värde på prestationen.

Mamma blev jätteglad när jag satte målet, kommer jag göra henne besviken om jag missar nästa gång?

Pappa tycker gymnastiken är den bästa träningen, kommer han bli arg om jag vill göra något annat?

Mamma tycker jag är duktig när jag tar hand om lillebror så det är bäst jag gör det varje gång hon frågar.

Prestation och person flyter ihop och blir svårt att skilja på. Hur väl jag presterar avgör värdet på mig. Ett dåligt resultat på matteprovet så känner man sig värdelös på allt, JAG är dålig.

 

Men släpp offerkoftan och det dåliga samvetet över de situationer som du tänker att du har misslyckats med att ge dina barn det de behöver. Det var kanske ingen bra prestation men DU är en bra person. Gör om och gör rätt, misslyckas borsta av dig be om ursäkt och gå vidare. Det kommer aldrig bli perfekt så släpp det. Dina ungar behöver inte en perfekt förälder, de behöver en äkta förälder. Någon som vill det bästa, är sig själv och tar ansvar för sina egna känslor och tillkortakommanden.

 

Så min uppmaning till dig är att titta dina älskade ungar rakt i ögonen idag utan att ha något annat i tanken och tala om för dem att de är bra bara för att de finns!

 

 

Ensamkommande

Varför, hur, var, frågorna fortsätter komma i all oändlighet. Ögonlocken blir tunga och rösten känns avlägsen, omöjligt att fokusera. Varför, hur, var, du måste väl veta, jag vet ingenting, kommer inte ihåg någonting, vill bara falla, försvinna bort in i tystnad.

Ensam i främmande land med främmande folk, frågor som gör illa. Vem kan förstå, vem vill försöka förstå? Jag kan inte minnas, vet inte varför det är borta men vem ska tro mig?

Tillbaka till skolan, grammatik, diktamen, lyssna efter de främmande ljuden och rösten tonar sakta iväg. Befinner mig i tomheten, sorgen har ett grepp om strupen, svårt att få luft. Vill skrika men ut kommer tystnad, på läpparna sitter ett leende, bit ihop gå vidare.

Nästa lektion ”viktigt att ni övar hemma också, ni måste ta ansvar för läxorna”. Tittar ner på pappret där någon har skrivit meningar med adjektiv i, var det jag?

Allt är meningslöst, viktigt, bråttom och tomt.

Äter kvällsmat med familjen i trygghet men med magen full av saknad.

Hopkurad framför brasan brister ytan och sorgen sipprar ut och bildar rännilar längs kinderna.

I suckarna gömmer sig frågan, varför skulle jag göra det här om jag inte var tvungen….

Alla mina människor älskar mig!

 

Mamma vet du…..??

Det är dags att sova och hon tar tillfället i akt att berätta om allt hon kan komma på för att dra ut på ögonblicket en liten stund till.

Nej, vad då?

Alla mina människor älskar mig!

Gör de, vilka är dina människor då?

Det är ju alla vi, jag kan säga så får du räkna.

Vi ligger där i mörkret och hon börjar räkna upp alla sina människor. Det är vi föräldrar, syskon, bonussyskon, flickvänner och pojkvänner, mormor och morfar och farfar och hans fru. När hon slutat räkna upp frågar hon andäktigt hur många hon har. Svaret blev femton stycken och hon låter nöjd med det.

Mamma jag har väldigt många människor.

Det har du.

Alla mina människor älskar mig!

Sen vänder hon sig om och somnar på en sekund. Jag ligger kvar och funderar på vad som precis hände. Vad var det jag fick vara med om?

Än en gång förundras jag över den enkelhet och klokskap som finns hos våra minsta juveler.

Jag kan lägga alla mina tvivel på om vi räcker till åt sidan, hon har ju precis talat om att hon är omsluten av kärlek i överflöd.

Florence Nightingale eller Cruella de Vil?

Vad är ett familjehem och varför blir man det?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan och varje gång måste jag tänka efter hur och vad jag ska svara. ”För att jag vill” är alltid min spontana tanke men att svara så skulle inte kännas respektfullt för den som frågar. Frågan är nästan alltid nyfiken och välvillig, den som frågar vill förstå. Jag vill gärna försöka ge en mer nyanserad bild än den som jag så många gånger möter bl.a. i media, utan att för den skull säga att jag vet hur det är för alla andra.  

Bilden av familjehem känns ibland väldigt sorglig. Familjehem är människor som säger sig vilja hjälpa barn men som sviker dem ytterligare en gång och till på köpet får de betalt när de gör det. Jag tänker inte försvara alla familjehem och säga att bilden är helt fel och att alla är bra, självklart inte, men många är bra.

En annan ytterlighet som uttrycks är att familjehem är supermänniskor som är så fromma att ingenting kan få dem att släppa lugnet. De är änglar boendes på jorden utrustade med särskilda egenskaper som helt vanliga människor inte besitter.

Det finns alltså två varianter av familjehem, det är de fromma som utplånar sig själva till förmån för de behövande och det finns de giriga som tar tillfället i akt att tjäna så mycket pengar som möjligt på de behövande.

Vem är då jag, och vilka är de behövande?

Jag är definitivt inte Florence Nightingale, jag har massor av behov som jag inte tänker ge upp för någon. Jag är viktig och jag vill utvecklas och välja saker som är bara för min skull och för att jag vill.

Cruella de Vil??? Tror inte det, men ni får väl fråga min familj för att vara på den säkra sidan. Om det var så att jag ville bli rik så hade jag valt att göra något annat, något enklare.

Kan det vara så att det finns en tredje variant? För mig finns de det och jag vet att många andra delar min uppfattning. Att ge ett kort svar på varför man valt att bli familjehem är ungefär lika svårt som att med en mening tala om varför du röstar på ett visst parti eller varför du anser att alla människor är lika mycket värda.  Jag är familjehem för att jag kan, jag har känslomässig plats för extra barn, jag tycker att det är samhällets ansvar att ta hand om varje individ och jag är samhället. Jag anser att barn inte ska behöva lida för att föräldrar inte klarar/orkar/vill ge sitt barn det de behöver och har rätt till och jag tror på min egen förmåga att vara förälder.

I stort handlar det om värderingar och på individnivå handlar det om att jag har valt ett sätt att leva som jag trivs med. Jag går inte runt och funderar över mitt familjeliv dagligen, precis som du inte går runt och funderar på varför du valde att skaffa just tre barn. Mitt i vardagen är livet och jag gillar min vardag, inte trots att jag har familjehemsplacerade barn utan faktiskt på grund av att jag också har familjehemsplacerade barn.

Jag hade inte varit den jag är idag utan alla mina barn. De har speglat och utmanat mig in i minsta vrå och jag har tack vare det utvecklats och blivit en bättre version av mig själv än jag hade varit annars.

När kvällen kommer och det blir fullt kring matbordet av barnen, kompisar, flickvänner och pojkvänner och man tvingas improvisera för att maten ska räcka hela laget runt så mår jag bra. Varenda cell i min kropp jublar när känslan infinner sig att just här vid mitt köksbord får man landa och vara den man är. Glad, ledsen, arg, energisk eller trött spelar ingen roll, allt som är på riktigt får plats.

De behövande då..? Det är inte någon som behöver mina allmosor och inga barn mår bra om jag ger upp mig själv. Att vara barn innebär att vara i beroendeställning till någon vuxen, men det innebär aldrig att man bygger på sig en tacksamhetsskuld. Människans livscykel är ju konstruerad så att du är sårbar när du är liten och behöver stöd och skydd för att växa upp för att sedan själv kunna ge stöd och skydd till någon annan. Det är ingenting som behöver värderas som bra eller dåligt, det är någonting som bara är. Familjehemsplacerade barn har samma behov som alla barn av att bli sedda, älskade och uppskattade bara för att de finns. Jag anser att det är vuxenvärldens skyldighet och ansvar att se till att de får det.

 

 

Jag kommer när jag vill!!

Jag kommer när jag vill mamma… okej!? 

Svaret kommer blixtsnabbt från vår treåring när jag ropar att maten är klar. Frasen förvandlas till en direkt utmaning av maktstrukturen i familjen. Det gör du inte alls är min första tanke, jag sa ju att maten var färdig nu!

Men just idag hade jag energi nog att stoppa min automatiska reaktion och istället gå in i hennes rum för att kolla vad hon menade. Vid första anblicken är rummet ett hav av saker och lera och sand och pinnar och och och….

Jag får stoppa ännu en impuls av tillsägelse eftersom jag ändå inte orkar städa nu.

Hon ler stort ”jag är inte riktigt klar än, jag kommer när jag vill”.

• Okej, har du många saker kvar att göra? Jag vill gärna att vi äter tillsammans.
• Nej bara en sak, jag måste städa leran annars torkar ju den vet du väl. Sen vill jag komma! Ögonen glittrar och tittar rakt in i mina i väntan på ett svar.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hejdade min impuls och inte startade en maktkamp men funderar samtidigt på hur många strider jag skapat helt i onödan. Två minuter senare sitter vi alla vid matbordet, två minuter. Två minuter tog det för min treåring att ta ansvar för att ta hand om sina saker, uttrycka ett behov, få känna att behovet och åsikten var viktig, ta ett beslut om att mitt behov av att ha hela familjen samlad var okej att ställa upp på och att se att hon själv kan påverka sin situation.  

Jag kommer när jag vill!

Ibland får man vara med om de där vardagsögonblicken när ögonen tänds och barnen växer. Jag får vara lots men de upptäcker att de själva har kontroll över sitt liv och sin tillvaro. När kontakten är tydlig och samhörigheten är påtaglig.  Varje gång det händer spränger det i bröstet av värme och ödmjukhet inför att man ännu en gång fått vara med och se när det händer.