Att säga Ja eller Nej

Då fick vi då det där samtalet igen: det finns en tjej som behöver ett hem och vi tror att hon hade passat hos er. Hur känner ni inför det?
Ja hur känner vi inför det….?  Vi hade ju bestämt att vi skulle vänta med detta och om vi skulle ta emot någon så skulle det inte vara en tonåring, huset är ju fullt av tonåringar då passar det väl inte, eller…?
Jag ber om mer information, det kan ju inte skada att veta lite mer innan man säger nej. Beskrivningen kommer och jag känner det där välbekanta surret i magen, det här kan vara något, jag tror att hon kan passa hos oss. Samtalet avslutas med att jag lovar prata med min familj och sedan återkomma under morgondagen.

Jag blir sittande och tittar på det som jag skrivit och försöker febrilt hitta något som gör att jag kan säga nej, för vi hade ju bestämt. Men trots att jag stirrar så hårt att ögonen tåras kan jag inte hitta något. I magen är det varmt och jag känner hur det växer en längtan att få träffa henne. Jag trycker undan det ganska bestämt, det är inte jag som bestämmer det är många individer i den här familjen och alla måste få säga sitt, att vara familjehem är en resa för hela familjen.

Vi pratar med barnen och de säger självklart, det är väl inga problem, vad skulle kunna vara minus med det? Jag älskar mina ungar, de är generösa och lösningsfokuserade och med en värme i hjärtat som får mig att brista av stolthet.

Jag håller undan det känslomässiga ett tag till och försöker gå igenom det praktiskt och logiskt med min man. Vi kommer fram till samma sak, de finns inget logiskt i det här och det praktiska ordnar man om man vill, detta är helt och hållet känslomässigt, vill vi, orkar vi och vågar vi igen? Ingenting är självklart men känslan i magen växer lite till och jag vet att snart har hon skapat sig sin plats i mig trots att jag inte ens vet vad hon heter ännu.

Vi säger JA, vi tar varandras händer, vi är ett starkt team, vi blundar och hoppar ytterligare en gång.

Med stora kliv mot vuxenvärlden

Jaha då har man börjat gymnasiet då, min äldsta son står framför mig med ett leende som sträcker sig från öra till öra. Äntligen får man välja själv vad man vill göra! En kort konversation om vardagen och sedan ett ”hejdå jag drar in till stan nu”. Mammahjärtat är fullt av stolthet över den fina kille som han har blivit. Han är klok och kapabel och omtyckt av många.  Men i efterdyningarna av de kärleksfulla stolta tankarna upptäcker jag sorgen. Sorgen över en tidsperiod som är över nu. Tiden av uppfostran, guidning och att jag finns där ständigt närvarande behövs inte längre. Klivet iväg har redan börjat och nu ska vår relation röra sig från vuxen-barn till vuxen-vuxen. Klivet är för honom efterlängtat, spännande och nödvändigt. För mig är det också efterlängtat, det är ju vad jag har jobbat för, en stark individ som är redo för nästa steg. Men inte bara efterlängtat, det är också avsked, både ett avsked till den lilla killen som var min inifrån och ut och ett avsked till mamman i mig som är med i alla detaljer redo att rycka in när jag ser behovet. Nu är han fortfarande lika mycket min son, men det jag vet om hans liv är vad han väljer att dela med mig, han vill inte längre att jag ska stå redo att rycka in, han klarar det allra mesta själv och det som han inte klarar själv kanske han ber någon annan om hjälp med, det måste inte vara jag.

Det får mig att fundera över hur vi pratar om tonåringarnas identitetskris och tuffa period att gå från barn till vuxen. Hur mycket av identitetskrisen är föräldrarnas? Bär vi inte på samma frågor som våra tonåringar, vem är jag nu, behövs jag, vari ligger mitt värde nu, gjorde jag det tillräckligt bra, kommer hen vilja umgås med mig när det är helt utifrån egen vilja? Frågorna är oändliga när barnen ökar utrymmet. Vågar vi se de där tuffa känslorna i vitögat och stå för att det är mina egna känslor och utmaningar eller lägger vi ytterligare börda på tonåringen att bära ansvaret även för det?

Jag gråter en skvätt och tittar på sorgen en stund sedan landar jag åter i värmen och kärleken som finns i vår relation. Jag kommer att fortsätta ta ansvar för att relationen ska både breddas och fördjupas och jag kommer att finnas som bollplank och sparringpartner varje gång det behövs. Föräldraskapet slutar inte här det förändras bara…

Hur många barn har du?

Hur många barn har du? Jag känner igen det förvånade ansiktsuttrycket när mitt svar inte kommer automatiskt och självklart. Hur många barn jag har beror ofta på vem som frågar och hur dennes värderingar ser ut. Jag har fyra biologiska men jag har också två psykologiska. Om jag svarar fyra så känner jag att jag ljuger men om jag svarar sex så vet jag att det kommer följdfrågor, för så många barn har man väl ändå inte. Jag orkar heller inte förklara vad det betyder med två psykologiska barn som är mina fast ändå inte mina. Jag har fått förmånen att låna dem litegrann. Men å andra sidan så är det ju så med mina biologiska barn också, jag får låna dem en stund och hjälpa och guida dem mot ett självständigt liv. Skillnaderna och likheterna går ihop och blir svåra att reda ut även för mig, så hur ska det då inte vara för den stackarn som bara ställer en enkel fråga om hur många barn jag har. Hen kanske inte ens vill veta, hen kanske bara försöker fylla tystnaden eller bara prata om lite enkla saker som inte kräver något djupare engagemang och så kommer jag och krånglar till det. Bara genom att inte svara så där enkelt och snabbt för att sedan ställa samma fråga tillbaka har jag ju stört den givna ordningen. Så vad säger jag då? Efter att ha provat många olika varianter med olika resultat ler jag nu stort och säger fyra biologiska och två bonusbarn och du själv då? Det funkar nästan alltid, de allra flesta vill helst prata om sig själva, och bonusbarn betyder ju alltid att det är den andra parten som har barn sedan tidigare. Men då och då är det någon som hör den där glimten av att jag har något annat och blir nyfiken på vad det är. De personerna frågar vidare är uppriktiga och vill lyssna på svaret. Då blir det fina samtal om livet om värderingar om barn som får lida för vuxnas bristande förmåga men också om hopp och tro på människans styrka och överlevnad om relationer som växer sig starka och om familjen som ett stort begrepp bortom gener och blodsband. Det är samtal som berikar och stärker och jag tror att vi båda går därifrån med lite lättare steg.

 

Att starta en blogg

Då var det dax att försöka sig på det här med blogg. Jag heter Veronica Tiger. Jag har arbetat med barn och familjer på olika sätt i 20 år. Jag har varit familjehem tillsammans med min man sedan 2009. Min grundutbildning är pedagog, sedan har jag läst vidare, psykologi, samtalsmetodik, specialpedagogik o.s.v. mest utifrån nyfikenheten över hur människors uttryck hänger ihop med deras behov.  Allt ifrån hur det lilla barnets grundläggande behov blir till olika skrik, till hur tonåringens behov av att bli lyssnad på som en jämnlike blir till smällande dörrar. Vad är det som barnet/ungdomen vill säga mig, vad betyder uttrycket?

Jag har långt från alla svar men jag har  förmånen att ha många barn i mitt liv som är generösa med feedback på det jag gör J  

Denna blogg kommer att handla om min syn på föräldraskap, hur det kan vara att vara familjehem och kanske lite annat smått och gott.

Min övertygelse är att det är i relationen vi blir till, vår identitet skapas i samspel med andra. Men relationer är inte alltid så lätt och ibland kan man behöva hjälp att hitta rätt riktning, därav namnet relationskompassen. Kanske kan mina erfarenheter vara till hjälp för någon att hitta riktningen igen.