Om
jag hade haft makten för en dag att förändra en sak hos alla våra fantastiska
ungar så vet jag precis vad jag hade gjort. Jag hade siktat rakt mot kärnan av
deras inre och lagt dit egenvärdet. Känslan av att vara bra bara för att man
finns till.
När
treåringen kommer hem öppnas dörren och ett självklart ”nu är jag hemma” ljuder
genom huset. Hon vet att hon är efterlängtad och älskad, det finns inga
prestationer som måste genomföras för att få tillgång till kärlek och
gemenskap. Jag finns = jag är älskad.
När
ändras det där självklara, när kommer prestationen in i bilden? Allt längre ner
i åldrarna tycker jag mig se att man blandar ihop prestation och person.
När
självkänslan landar långt ner i skorna är det svårt att må bra, svårt att vara
nyfiken, svårt att borsta av sig nederlag och gå vidare. Det är näst intill omöjligt att skapa sig
starka bra relationer om du tror att du måste prestera för att bli älskad.
Så
vad är det vi missar, är det något vi missar? Vi som ska gå före och visa vägen
in i vuxenlivet. Vi har så många möjligheter till kommunikation idag. Med
teknikens hjälp kan du prata med vem som helst över hela vårt klot och jag
gillar det. Min rädsla är att när vi tittar långt bort mot horisonten glömmer
vi dem som sitter närmast.
När
tonåringen passerar förbi dig utan att säga någonting, är det på grund av
bristande respekt eller är det så att vi som är vuxna inte har respekterat det
mindre barnets behov av att bli sedd och nu får vi snällt tugga i oss
resultatet av det?
Jag
såg en förälder som var upptagen med sin mobil, vilket absolut kan ha varit
viktigt, medan sonen ca 5 år försökte säga någonting. Han gav upp efter en
stund och ställde sig och tittade i skyltfönstret på några leksaker. Föräldern
blev klar med sitt och ropade på sonen som inte reagerade. Efter många försök
att få sonen att komma går föräldern med bestämda steg tar tag i pojken, vänder
honom mot sig och säger med tydlig irritation ”svara när jag pratar med dig!!”.
Vårt
osagda budskap är tydligt, du är inte lika viktig som jag.
På
andra sätt har vi mycket mer fokus på våra barn idag jämfört med när jag växte
upp. Det står drivor av föräldrar runt fotbollsplaner, hockeyrinkar och
gymnastiksalar. Kritiska föräldrar finns men de allra flesta hejar på och
berömmer, de vill stötta sina barn.
Det
är härligt att få beröm och känna sig bra på någonting man gillar.
Jag
vill ändå belysa det osagda budskapet även här.
I
samma ögonblick som du berömmer så bedömer du också situationen och sätter ett
värde på prestationen.
Mamma
blev jätteglad när jag satte målet, kommer jag göra henne besviken om jag
missar nästa gång?
Pappa
tycker gymnastiken är den bästa träningen, kommer han bli arg om jag vill göra
något annat?
Mamma
tycker jag är duktig när jag tar hand om lillebror så det är bäst jag gör det
varje gång hon frågar.
Prestation
och person flyter ihop och blir svårt att skilja på. Hur väl jag presterar
avgör värdet på mig. Ett dåligt resultat på matteprovet så känner man sig
värdelös på allt, JAG är dålig.
Men
släpp offerkoftan och det dåliga samvetet över de situationer som du tänker att
du har misslyckats med att ge dina barn det de behöver. Det var kanske ingen
bra prestation men DU är en bra person. Gör om och gör rätt, misslyckas borsta
av dig be om ursäkt och gå vidare. Det kommer aldrig bli perfekt så släpp det.
Dina ungar behöver inte en perfekt förälder, de behöver en äkta förälder. Någon
som vill det bästa, är sig själv och tar ansvar för sina egna känslor och
tillkortakommanden.
Så
min uppmaning till dig är att titta dina älskade ungar rakt i ögonen idag utan
att ha något annat i tanken och tala om för dem att de är bra bara för att de finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar