Tog en vacker gammal glasskål från skänken och gav mig ut i
trädgården tidigt på morgonen.
Världen känns alldeles stilla och det doftar jord och hav.
Jag går rundan förbi de cerise rosorna som doftar overkligt starkt, hade det
varit en parfym så hade jag rynkat på näsan men här i min trädgård hör doften
hemma och fyller mig med välbehag.
Sockerärter och rödbetor växer så snabbt att jag kan se
skillnad från dag till dag. Målet med min runda är att ta reda på om det finns
några hallon till frukosten men så fort jag kommer ut i trädgården så saktas
tempot ner och sinnena blir skarpa. Jag är som ett barn som måste känna och
lukta på allt jag ser och varje dag är det något som är förändrat och nytt, det
är liv vart man än vänder sig.
Redan på avstånd känner jag doften av hallonen och jag
upptäcker att det får mig att le. Jag blir förundrad över att det som var kaos
och jord och förruttnelse för bara några månader sedan nu erbjuder mig en full
skål av ljuvliga bär. Minnet av ryggvärk, rispade armar och frusna fingrar är
så avlägset att jag nästan kan inbilla mig att det inte hänt.
Mitt i bärplockandet drar tankarna iväg och det slår mig att
föräldraskapet också består av samma cykler. Det är arbete så att det värker i
både kropp och själ när kvällen kommer vissa dagar, stormar river och ibland
undrar man om det någonsin ska bli vår.
Sedan vaknar man en morgon och allt känns bara rätt i hela
kroppen. Det flödar över av värme och närhet, arbetet man lagt ner ger den
ljuvligaste av frukter och det finns inget som kan få dig att sluta le. Något
har hänt, utveckling har skett hos mig eller hos barnet och det är helt
oväsentligt vem av oss det är som tagit ett steg, det som är viktigt är att vi
kommit ett steg närmare varandra. Det är dessa dagar man fyller på med ljus och
energi och risporna läker. Det är dessa dagar sinnena är skarpa och varje cell
fylls av gemenskap. Det är dessa dagar vi håller fast vid när höstvindarna drar
fram. För varje år och för varje barn lär man sig att se de cykler som följer.
Höstvindarna och vinterkylan blir kanske inte mildare för varje år men man blir
mer och mer säker på att våren snart är i antågande.
Kanske är det vår stora uppgift som föräldrar att förmedla
trygghet och förvissning om att våren kommer och att vi står kvar mitt i
stormen tillsammans med våra barn ända tills det bedarrar. Vi kan aldrig
förhindra att stormarna kommer och vi kan inte möta dem åt barnen men vi kan
stå bredvid med fötterna fast förankrade i myllan med övertygelse om att på
andra sidan kommer lugnet och friden.
