Florence Nightingale eller Cruella de Vil?

Vad är ett familjehem och varför blir man det?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan och varje gång måste jag tänka efter hur och vad jag ska svara. ”För att jag vill” är alltid min spontana tanke men att svara så skulle inte kännas respektfullt för den som frågar. Frågan är nästan alltid nyfiken och välvillig, den som frågar vill förstå. Jag vill gärna försöka ge en mer nyanserad bild än den som jag så många gånger möter bl.a. i media, utan att för den skull säga att jag vet hur det är för alla andra.  

Bilden av familjehem känns ibland väldigt sorglig. Familjehem är människor som säger sig vilja hjälpa barn men som sviker dem ytterligare en gång och till på köpet får de betalt när de gör det. Jag tänker inte försvara alla familjehem och säga att bilden är helt fel och att alla är bra, självklart inte, men många är bra.

En annan ytterlighet som uttrycks är att familjehem är supermänniskor som är så fromma att ingenting kan få dem att släppa lugnet. De är änglar boendes på jorden utrustade med särskilda egenskaper som helt vanliga människor inte besitter.

Det finns alltså två varianter av familjehem, det är de fromma som utplånar sig själva till förmån för de behövande och det finns de giriga som tar tillfället i akt att tjäna så mycket pengar som möjligt på de behövande.

Vem är då jag, och vilka är de behövande?

Jag är definitivt inte Florence Nightingale, jag har massor av behov som jag inte tänker ge upp för någon. Jag är viktig och jag vill utvecklas och välja saker som är bara för min skull och för att jag vill.

Cruella de Vil??? Tror inte det, men ni får väl fråga min familj för att vara på den säkra sidan. Om det var så att jag ville bli rik så hade jag valt att göra något annat, något enklare.

Kan det vara så att det finns en tredje variant? För mig finns de det och jag vet att många andra delar min uppfattning. Att ge ett kort svar på varför man valt att bli familjehem är ungefär lika svårt som att med en mening tala om varför du röstar på ett visst parti eller varför du anser att alla människor är lika mycket värda.  Jag är familjehem för att jag kan, jag har känslomässig plats för extra barn, jag tycker att det är samhällets ansvar att ta hand om varje individ och jag är samhället. Jag anser att barn inte ska behöva lida för att föräldrar inte klarar/orkar/vill ge sitt barn det de behöver och har rätt till och jag tror på min egen förmåga att vara förälder.

I stort handlar det om värderingar och på individnivå handlar det om att jag har valt ett sätt att leva som jag trivs med. Jag går inte runt och funderar över mitt familjeliv dagligen, precis som du inte går runt och funderar på varför du valde att skaffa just tre barn. Mitt i vardagen är livet och jag gillar min vardag, inte trots att jag har familjehemsplacerade barn utan faktiskt på grund av att jag också har familjehemsplacerade barn.

Jag hade inte varit den jag är idag utan alla mina barn. De har speglat och utmanat mig in i minsta vrå och jag har tack vare det utvecklats och blivit en bättre version av mig själv än jag hade varit annars.

När kvällen kommer och det blir fullt kring matbordet av barnen, kompisar, flickvänner och pojkvänner och man tvingas improvisera för att maten ska räcka hela laget runt så mår jag bra. Varenda cell i min kropp jublar när känslan infinner sig att just här vid mitt köksbord får man landa och vara den man är. Glad, ledsen, arg, energisk eller trött spelar ingen roll, allt som är på riktigt får plats.

De behövande då..? Det är inte någon som behöver mina allmosor och inga barn mår bra om jag ger upp mig själv. Att vara barn innebär att vara i beroendeställning till någon vuxen, men det innebär aldrig att man bygger på sig en tacksamhetsskuld. Människans livscykel är ju konstruerad så att du är sårbar när du är liten och behöver stöd och skydd för att växa upp för att sedan själv kunna ge stöd och skydd till någon annan. Det är ingenting som behöver värderas som bra eller dåligt, det är någonting som bara är. Familjehemsplacerade barn har samma behov som alla barn av att bli sedda, älskade och uppskattade bara för att de finns. Jag anser att det är vuxenvärldens skyldighet och ansvar att se till att de får det.

 

 

Jag kommer när jag vill!!

Jag kommer när jag vill mamma… okej!? 

Svaret kommer blixtsnabbt från vår treåring när jag ropar att maten är klar. Frasen förvandlas till en direkt utmaning av maktstrukturen i familjen. Det gör du inte alls är min första tanke, jag sa ju att maten var färdig nu!

Men just idag hade jag energi nog att stoppa min automatiska reaktion och istället gå in i hennes rum för att kolla vad hon menade. Vid första anblicken är rummet ett hav av saker och lera och sand och pinnar och och och….

Jag får stoppa ännu en impuls av tillsägelse eftersom jag ändå inte orkar städa nu.

Hon ler stort ”jag är inte riktigt klar än, jag kommer när jag vill”.

• Okej, har du många saker kvar att göra? Jag vill gärna att vi äter tillsammans.
• Nej bara en sak, jag måste städa leran annars torkar ju den vet du väl. Sen vill jag komma! Ögonen glittrar och tittar rakt in i mina i väntan på ett svar.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hejdade min impuls och inte startade en maktkamp men funderar samtidigt på hur många strider jag skapat helt i onödan. Två minuter senare sitter vi alla vid matbordet, två minuter. Två minuter tog det för min treåring att ta ansvar för att ta hand om sina saker, uttrycka ett behov, få känna att behovet och åsikten var viktig, ta ett beslut om att mitt behov av att ha hela familjen samlad var okej att ställa upp på och att se att hon själv kan påverka sin situation.  

Jag kommer när jag vill!

Ibland får man vara med om de där vardagsögonblicken när ögonen tänds och barnen växer. Jag får vara lots men de upptäcker att de själva har kontroll över sitt liv och sin tillvaro. När kontakten är tydlig och samhörigheten är påtaglig.  Varje gång det händer spränger det i bröstet av värme och ödmjukhet inför att man ännu en gång fått vara med och se när det händer.