torsdag 9 februari 2017

Ensamkommande


Varför, hur, var, frågorna fortsätter komma i all oändlighet. Ögonlocken blir tunga och rösten känns avlägsen, omöjligt att fokusera. Varför, hur, var, du måste väl veta, jag vet ingenting, kommer inte ihåg någonting, vill bara falla, försvinna bort in i tystnad.

Ensam i främmande land med främmande folk, frågor som gör illa. Vem kan förstå, vem vill försöka förstå? Jag kan inte minnas, vet inte varför det är borta men vem ska tro mig?

Tillbaka till skolan, grammatik, diktamen, lyssna efter de främmande ljuden och rösten tonar sakta iväg. Befinner mig i tomheten, sorgen har ett grepp om strupen, svårt att få luft. Vill skrika men ut kommer tystnad, på läpparna sitter ett leende, bit ihop gå vidare.

Nästa lektion ”viktigt att ni övar hemma också, ni måste ta ansvar för läxorna”. Tittar ner på pappret där någon har skrivit meningar med adjektiv i, var det jag?

Allt är meningslöst, viktigt, bråttom och tomt.

Äter kvällsmat med familjen i trygghet men med magen full av saknad.

Hopkurad framför brasan brister ytan och sorgen sipprar ut och bildar rännilar längs kinderna.

I suckarna gömmer sig frågan, varför skulle jag göra det här om jag inte var tvungen….

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar