torsdag 9 februari 2017

Ensamkommande


Varför, hur, var, frågorna fortsätter komma i all oändlighet. Ögonlocken blir tunga och rösten känns avlägsen, omöjligt att fokusera. Varför, hur, var, du måste väl veta, jag vet ingenting, kommer inte ihåg någonting, vill bara falla, försvinna bort in i tystnad.

Ensam i främmande land med främmande folk, frågor som gör illa. Vem kan förstå, vem vill försöka förstå? Jag kan inte minnas, vet inte varför det är borta men vem ska tro mig?

Tillbaka till skolan, grammatik, diktamen, lyssna efter de främmande ljuden och rösten tonar sakta iväg. Befinner mig i tomheten, sorgen har ett grepp om strupen, svårt att få luft. Vill skrika men ut kommer tystnad, på läpparna sitter ett leende, bit ihop gå vidare.

Nästa lektion ”viktigt att ni övar hemma också, ni måste ta ansvar för läxorna”. Tittar ner på pappret där någon har skrivit meningar med adjektiv i, var det jag?

Allt är meningslöst, viktigt, bråttom och tomt.

Äter kvällsmat med familjen i trygghet men med magen full av saknad.

Hopkurad framför brasan brister ytan och sorgen sipprar ut och bildar rännilar längs kinderna.

I suckarna gömmer sig frågan, varför skulle jag göra det här om jag inte var tvungen….

måndag 6 februari 2017

Alla mina människor älskar mig!




 

Mamma vet du…..??

Det är dags att sova och hon tar tillfället i akt att berätta om allt hon kan komma på för att dra ut på ögonblicket en liten stund till.

Nej, vad då?

Alla mina människor älskar mig!

Gör de, vilka är dina människor då?

Det är ju alla vi, jag kan säga så får du räkna.

Vi ligger där i mörkret och hon börjar räkna upp alla sina människor. Det är vi föräldrar, syskon, bonussyskon, flickvänner och pojkvänner, mormor och morfar och farfar och hans fru. När hon slutat räkna upp frågar hon andäktigt hur många hon har. Svaret blev femton stycken och hon låter nöjd med det.

Mamma jag har väldigt många människor.

Det har du.

Alla mina människor älskar mig!

Sen vänder hon sig om och somnar på en sekund. Jag ligger kvar och funderar på vad som precis hände. Vad var det jag fick vara med om?

Än en gång förundras jag över den enkelhet och klokskap som finns hos våra minsta juveler.

Jag kan lägga alla mina tvivel på om vi räcker till åt sidan, hon har ju precis talat om att hon är omsluten av kärlek i överflöd.