Varför,
hur, var, frågorna fortsätter komma i all oändlighet. Ögonlocken blir tunga och
rösten känns avlägsen, omöjligt att fokusera. Varför, hur, var, du måste väl
veta, jag vet ingenting, kommer inte ihåg någonting, vill bara falla, försvinna
bort in i tystnad.
Ensam
i främmande land med främmande folk, frågor som gör illa. Vem kan förstå, vem
vill försöka förstå? Jag kan inte minnas, vet inte varför det är borta men vem
ska tro mig?
Tillbaka
till skolan, grammatik, diktamen, lyssna efter de främmande ljuden och rösten
tonar sakta iväg. Befinner mig i tomheten, sorgen har ett grepp om strupen,
svårt att få luft. Vill skrika men ut kommer tystnad, på läpparna sitter ett
leende, bit ihop gå vidare.
Nästa
lektion ”viktigt att ni övar hemma också, ni måste ta ansvar för läxorna”.
Tittar ner på pappret där någon har skrivit meningar med adjektiv i, var det
jag?
Allt
är meningslöst, viktigt, bråttom och tomt.
Äter
kvällsmat med familjen i trygghet men med magen full av saknad.
Hopkurad
framför brasan brister ytan och sorgen sipprar ut och bildar rännilar längs
kinderna.
I
suckarna gömmer sig frågan, varför skulle jag göra det här om jag inte var
tvungen….