Min underbara lilla fyraåring möter världen med en
självklarhet som jag kan avundas. Jag tänker ibland på hur jag själv har haft
tider av kamp bara för att jag föddes som tjej. Jag har slitit för att bli lite
bättre lite snabbare för att komma fram bland killarna. Ändå har jag fått stå
tillbaka som liten när killarna överröstade, som tonåring när jag slutförde
grupparbeten som killar tog åt sig äran av vid redovisning. Som vuxen har jag på
arbetsintervjuer fått frågan om hur många barn jag tänkt mig, jag har missat
löneförhöjningar vid föräldraledigheter och jag har blivit omsprungen av män
med betydligt färre meriter. Jag har gråtit varit förbannad och bitit ihop och
jag har lovat mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att
förändra det jag kan för mina barn, i min kamp ska jag röja alla snår jag
förmår.
Min övertygelse är att allt börjar i det lilla hos dig själv,
jag har min fasta grund i allas lika värde och på den grunden har även barnen
tagit sin plats och jag kan redan se ringarna som sprider sig.
Vi kan inte vänta på att någon annan tar tag i de övertramp
som sker i stort och smått, de är ingen annans ansvar, det är ditt och mitt.
Jag tittar på min lilla ängel som redan har ett tydligt nej
och ett tydligt ja. Hon är bara fyra men vet att hennes röst räknas, hon har
all rätt att bli lyssnad på. Ibland gör det mig galen när det enklaste bara
hade varit att hon gjorde som jag sa men jag spricker av stolthet över att hon
redan har integritet nog att säga nej när något inte känns bra eller som hon
inte förstår.
Hon blev kittlad av en vuxen som står henne nära och som hon
brukar busa med men just den här dagen ville hon inte och säger med bestämd
röst ”nej sluta, jag bestämmer över mig!”.
Älskade ängel du är bara fyra och vet att din kropp är för
dig att bestämma över.
Jag talar om för henne att hon är världens finaste och hon
svarar med ett varmt ”jag vet”. I många vuxna öron låter det stöddigt men för
mig är det ljuvligt, hon vet faktiskt att jag tycker att hon är världens finaste.
Hon vill gå till lekparken och jag säger nej, hon ligger i
en hög på golvet och gråter. Mitt vuxna svar att nu får det vara bra man kan
inte alltid få det man vill. Min älskade unges svar att: jag ville det så
gärna, då blir man ledsen. Klart man blir ledsen om man inte får det som man
väldigt gärna vill och klart att man får vara ledsen. Hur många gånger tittar
vi med vuxna ögon på ett sådant beteende och kallar det nedlåtande för trots,
något som förhoppningsvis snart går över. Uttrycket av känslorna förändras men
att vara fri att känna, det vill jag att hon bär med sig.
Jag har varit förälder i snart arton år och har otaliga
gånger fått höjda ögonbryn och menande blickar om att den där ungen har mycket
vilja, det beteendet kan bli svårt att tämja, ska de verkligen göra det där,
nej sådan mat gillar inte barn, skäm inte bort dem med för mycket närhet o.s.v
o.s.v. Det var inte lätt att låta bli att lyssna på alla farhågor när jag var
24 men för det mesta slog jag dövörat till och det har jag fortsatt med.
Min starka
övertygelse om likvärdighet och rätten att få göra sin röst hörd och bli mött
med respekt oavsett ålder har gett mig relationer med barnen jag knappt vågat
drömma om. En älskad unge på tröskeln till vuxenlivet som bjuder in mig i sina
tankar och funderingar om livet. En kille mitt i tonåren som tar sig tid att
stanna upp och titta sin mamma i ögonen och säga du ser stressad ut, ska jag
göra någonting. En i gränslandet mellan barn och tonår som bara vill bli stor,
men som bjuder på sig själv och dansar drakdansen med sin lillasyster. Och mini
som trots sin ålder har en stor förmåga att se vem som är i behov av en kram
både i och utanför familjen.
Jag kan inte förändra hur andra människor kommer behandla
mina barn, men jag kan vara ett bollplank och spegla dem och ge dem
förutsättningar att bygga en stark grund. Jag vet att individer med god
självkänsla behandlar andra med respekt, de vågar stå upp mot orättvisor och de
väljer det som är rätt framför det som är lätt.
Så till dig som förfasas över människors beteenden och
undrar vart vi är på väg. Du bestämmer själv vart du är på väg, börja med dig
själv och behandla människor likvärdigt och värna om allas rätt till en röst. Du
kanske till och med blir förvånad över hur stor skillnad det kommer göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar