fredag 1 september 2017

LIKVÄRDIGHET



Min underbara lilla fyraåring möter världen med en självklarhet som jag kan avundas. Jag tänker ibland på hur jag själv har haft tider av kamp bara för att jag föddes som tjej. Jag har slitit för att bli lite bättre lite snabbare för att komma fram bland killarna. Ändå har jag fått stå tillbaka som liten när killarna överröstade, som tonåring när jag slutförde grupparbeten som killar tog åt sig äran av vid redovisning. Som vuxen har jag på arbetsintervjuer fått frågan om hur många barn jag tänkt mig, jag har missat löneförhöjningar vid föräldraledigheter och jag har blivit omsprungen av män med betydligt färre meriter. Jag har gråtit varit förbannad och bitit ihop och jag har lovat mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att förändra det jag kan för mina barn, i min kamp ska jag röja alla snår jag förmår.

Min övertygelse är att allt börjar i det lilla hos dig själv, jag har min fasta grund i allas lika värde och på den grunden har även barnen tagit sin plats och jag kan redan se ringarna som sprider sig.

Vi kan inte vänta på att någon annan tar tag i de övertramp som sker i stort och smått, de är ingen annans ansvar, det är ditt och mitt.

Jag tittar på min lilla ängel som redan har ett tydligt nej och ett tydligt ja. Hon är bara fyra men vet att hennes röst räknas, hon har all rätt att bli lyssnad på. Ibland gör det mig galen när det enklaste bara hade varit att hon gjorde som jag sa men jag spricker av stolthet över att hon redan har integritet nog att säga nej när något inte känns bra eller som hon inte förstår.

Hon blev kittlad av en vuxen som står henne nära och som hon brukar busa med men just den här dagen ville hon inte och säger med bestämd röst ”nej sluta, jag bestämmer över mig!”.

Älskade ängel du är bara fyra och vet att din kropp är för dig att bestämma över.

Jag talar om för henne att hon är världens finaste och hon svarar med ett varmt ”jag vet”. I många vuxna öron låter det stöddigt men för mig är det ljuvligt, hon vet faktiskt att jag tycker att hon är världens finaste.

Hon vill gå till lekparken och jag säger nej, hon ligger i en hög på golvet och gråter. Mitt vuxna svar att nu får det vara bra man kan inte alltid få det man vill. Min älskade unges svar att: jag ville det så gärna, då blir man ledsen. Klart man blir ledsen om man inte får det som man väldigt gärna vill och klart att man får vara ledsen. Hur många gånger tittar vi med vuxna ögon på ett sådant beteende och kallar det nedlåtande för trots, något som förhoppningsvis snart går över. Uttrycket av känslorna förändras men att vara fri att känna, det vill jag att hon bär med sig.

Jag har varit förälder i snart arton år och har otaliga gånger fått höjda ögonbryn och menande blickar om att den där ungen har mycket vilja, det beteendet kan bli svårt att tämja, ska de verkligen göra det där, nej sådan mat gillar inte barn, skäm inte bort dem med för mycket närhet o.s.v o.s.v. Det var inte lätt att låta bli att lyssna på alla farhågor när jag var 24 men för det mesta slog jag dövörat till och det har jag fortsatt med.

 Min starka övertygelse om likvärdighet och rätten att få göra sin röst hörd och bli mött med respekt oavsett ålder har gett mig relationer med barnen jag knappt vågat drömma om. En älskad unge på tröskeln till vuxenlivet som bjuder in mig i sina tankar och funderingar om livet. En kille mitt i tonåren som tar sig tid att stanna upp och titta sin mamma i ögonen och säga du ser stressad ut, ska jag göra någonting. En i gränslandet mellan barn och tonår som bara vill bli stor, men som bjuder på sig själv och dansar drakdansen med sin lillasyster. Och mini som trots sin ålder har en stor förmåga att se vem som är i behov av en kram både i och utanför familjen.

Jag kan inte förändra hur andra människor kommer behandla mina barn, men jag kan vara ett bollplank och spegla dem och ge dem förutsättningar att bygga en stark grund. Jag vet att individer med god självkänsla behandlar andra med respekt, de vågar stå upp mot orättvisor och de väljer det som är rätt framför det som är lätt.

Så till dig som förfasas över människors beteenden och undrar vart vi är på väg. Du bestämmer själv vart du är på väg, börja med dig själv och behandla människor likvärdigt och värna om allas rätt till en röst. Du kanske till och med blir förvånad över hur stor skillnad det kommer göra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar