
Stressig
morgon, hade ingen lust att gå upp när klockan ringde, kan inte ens skylla på
barnen. Tar ett snabbt beslut att duschen får vänta och det där med smink är
väl ändå överskattat.
Öppnar
dörren på förskolan och möter såklart en fräsch snygg vältränad och PIGG perfekt
mamma som ler och säger god morgon. Beslutet att stiga upp försent känns med
ens oerhört korkat och håret är säkert jättetråkigt och det enda smink som
finns i mitt ansikte är spår av gårdagens mascara. Jag får skärpa mig, alla
andra verkar ju inte ha några problem med att stiga upp i tid och lägga allting
på plats…
Puss
och kram och dags att vinka hejdå. Blir hejdad av en personal ”hur var det nu
med klämdagarna skulle L vara ledig?” Javisst ja, har glömt att ge besked om
det, en dag ledig och en på förskolan. ”Du vet att vi är hopslagna under
klämdagarna så det är inte säkert att det är någon personal hon känner”.
En
millisekund av skuld men blir sen förbannad. Jag blir förbannad på undertonen
av att hon borde vara ledig, på att det är jag som får kommentaren fastän min
man hämtat varje dag, på att jag känner skuld fastän jag lovat mig själv att
utplåna mammaskulden. Jag ler och vinkar, andas djupt och kopplar på
jobbhjärnan.
Senare
på dagen ett samtal med min man med irritation i rösten. Efter det möter jag
bara lyckliga par med perfekta äktenskap. Alla andra går sida vid sida livet ut
utan att någonsin stöta på några hinder. Nja, kanske inte, men under några
sekunder känns det så.
Datorhaveri
på jobbet som pågår under så lång tid att jag till och med börjar prata
matlagning med IT-supporten. Beslutar mig för att ge upp, detta är dagen som
man vill ska passera så man kan få börja om imorgon. Stänger ner datorn,
promenerar till förskolan nöjd över att jag idag kommer hämta henne lite
tidigare.
Så
fel jag hade, en smärre utskällning för att man kommer innan de hunnit få
frukt! Efter lite lirkande promenerar vi hemåt.
”Mammaaaaaaaa,
kan vi inte stanna på lekparken, snäääääääälla, vi gör nästan aldrig det,
snääääääälla.”
Idag
blir det okej, idag finns det tid. Jag sjunker ner på en bänk i solen och L
klättrar och åker rutschkana. ”Kom och
ta en bild på mig mamma!”
Jag
fotar henne och oss tillsammans, hon tittar på bilderna och skrattar så det
bubblar långt nerifrån magen. Hon tar sina små händer om mitt ansikte och säger
allvarligt ”Du är den bästa mamman i hela min värld. Igår var du inte det men
idag är du det.”
Det
räcker för mig, idag just nu är jag bästa mamman i hela hennes värld. Alla
andras perfekta frisyrer, vältränade kroppar, perfekta relationer och välfungerande
datorer kunde inte betyda mindre än just nu. Med en 3 ½ årings händer på
kinderna och kärlek i ögonen så finns bara här och nu och ännu ett guldkorn att
vårda i minnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar