Att säga Ja eller Nej

Då fick vi då det där samtalet igen: det finns en tjej som behöver ett hem och vi tror att hon hade passat hos er. Hur känner ni inför det?
Ja hur känner vi inför det….?  Vi hade ju bestämt att vi skulle vänta med detta och om vi skulle ta emot någon så skulle det inte vara en tonåring, huset är ju fullt av tonåringar då passar det väl inte, eller…?
Jag ber om mer information, det kan ju inte skada att veta lite mer innan man säger nej. Beskrivningen kommer och jag känner det där välbekanta surret i magen, det här kan vara något, jag tror att hon kan passa hos oss. Samtalet avslutas med att jag lovar prata med min familj och sedan återkomma under morgondagen.

Jag blir sittande och tittar på det som jag skrivit och försöker febrilt hitta något som gör att jag kan säga nej, för vi hade ju bestämt. Men trots att jag stirrar så hårt att ögonen tåras kan jag inte hitta något. I magen är det varmt och jag känner hur det växer en längtan att få träffa henne. Jag trycker undan det ganska bestämt, det är inte jag som bestämmer det är många individer i den här familjen och alla måste få säga sitt, att vara familjehem är en resa för hela familjen.

Vi pratar med barnen och de säger självklart, det är väl inga problem, vad skulle kunna vara minus med det? Jag älskar mina ungar, de är generösa och lösningsfokuserade och med en värme i hjärtat som får mig att brista av stolthet.

Jag håller undan det känslomässiga ett tag till och försöker gå igenom det praktiskt och logiskt med min man. Vi kommer fram till samma sak, de finns inget logiskt i det här och det praktiska ordnar man om man vill, detta är helt och hållet känslomässigt, vill vi, orkar vi och vågar vi igen? Ingenting är självklart men känslan i magen växer lite till och jag vet att snart har hon skapat sig sin plats i mig trots att jag inte ens vet vad hon heter ännu.

Vi säger JA, vi tar varandras händer, vi är ett starkt team, vi blundar och hoppar ytterligare en gång.