Med stora kliv mot vuxenvärlden

Jaha då har man börjat gymnasiet då, min äldsta son står framför mig med ett leende som sträcker sig från öra till öra. Äntligen får man välja själv vad man vill göra! En kort konversation om vardagen och sedan ett ”hejdå jag drar in till stan nu”. Mammahjärtat är fullt av stolthet över den fina kille som han har blivit. Han är klok och kapabel och omtyckt av många.  Men i efterdyningarna av de kärleksfulla stolta tankarna upptäcker jag sorgen. Sorgen över en tidsperiod som är över nu. Tiden av uppfostran, guidning och att jag finns där ständigt närvarande behövs inte längre. Klivet iväg har redan börjat och nu ska vår relation röra sig från vuxen-barn till vuxen-vuxen. Klivet är för honom efterlängtat, spännande och nödvändigt. För mig är det också efterlängtat, det är ju vad jag har jobbat för, en stark individ som är redo för nästa steg. Men inte bara efterlängtat, det är också avsked, både ett avsked till den lilla killen som var min inifrån och ut och ett avsked till mamman i mig som är med i alla detaljer redo att rycka in när jag ser behovet. Nu är han fortfarande lika mycket min son, men det jag vet om hans liv är vad han väljer att dela med mig, han vill inte längre att jag ska stå redo att rycka in, han klarar det allra mesta själv och det som han inte klarar själv kanske han ber någon annan om hjälp med, det måste inte vara jag.

Det får mig att fundera över hur vi pratar om tonåringarnas identitetskris och tuffa period att gå från barn till vuxen. Hur mycket av identitetskrisen är föräldrarnas? Bär vi inte på samma frågor som våra tonåringar, vem är jag nu, behövs jag, vari ligger mitt värde nu, gjorde jag det tillräckligt bra, kommer hen vilja umgås med mig när det är helt utifrån egen vilja? Frågorna är oändliga när barnen ökar utrymmet. Vågar vi se de där tuffa känslorna i vitögat och stå för att det är mina egna känslor och utmaningar eller lägger vi ytterligare börda på tonåringen att bära ansvaret även för det?

Jag gråter en skvätt och tittar på sorgen en stund sedan landar jag åter i värmen och kärleken som finns i vår relation. Jag kommer att fortsätta ta ansvar för att relationen ska både breddas och fördjupas och jag kommer att finnas som bollplank och sparringpartner varje gång det behövs. Föräldraskapet slutar inte här det förändras bara…