Jag kommer när jag vill!!

Jag kommer när jag vill mamma… okej!? 

Svaret kommer blixtsnabbt från vår treåring när jag ropar att maten är klar. Frasen förvandlas till en direkt utmaning av maktstrukturen i familjen. Det gör du inte alls är min första tanke, jag sa ju att maten var färdig nu!

Men just idag hade jag energi nog att stoppa min automatiska reaktion och istället gå in i hennes rum för att kolla vad hon menade. Vid första anblicken är rummet ett hav av saker och lera och sand och pinnar och och och….

Jag får stoppa ännu en impuls av tillsägelse eftersom jag ändå inte orkar städa nu.

Hon ler stort ”jag är inte riktigt klar än, jag kommer när jag vill”.

• Okej, har du många saker kvar att göra? Jag vill gärna att vi äter tillsammans.
• Nej bara en sak, jag måste städa leran annars torkar ju den vet du väl. Sen vill jag komma! Ögonen glittrar och tittar rakt in i mina i väntan på ett svar.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hejdade min impuls och inte startade en maktkamp men funderar samtidigt på hur många strider jag skapat helt i onödan. Två minuter senare sitter vi alla vid matbordet, två minuter. Två minuter tog det för min treåring att ta ansvar för att ta hand om sina saker, uttrycka ett behov, få känna att behovet och åsikten var viktig, ta ett beslut om att mitt behov av att ha hela familjen samlad var okej att ställa upp på och att se att hon själv kan påverka sin situation.  

Jag kommer när jag vill!

Ibland får man vara med om de där vardagsögonblicken när ögonen tänds och barnen växer. Jag får vara lots men de upptäcker att de själva har kontroll över sitt liv och sin tillvaro. När kontakten är tydlig och samhörigheten är påtaglig.  Varje gång det händer spränger det i bröstet av värme och ödmjukhet inför att man ännu en gång fått vara med och se när det händer.