Jag vet inte hur många gånger jag fått
den frågan och varje gång måste jag tänka efter hur och vad jag ska svara. ”För
att jag vill” är alltid min spontana tanke men att svara så skulle inte kännas
respektfullt för den som frågar. Frågan är nästan alltid nyfiken och välvillig,
den som frågar vill förstå. Jag vill gärna försöka ge en mer nyanserad bild än
den som jag så många gånger möter bl.a. i media, utan att för den skull säga
att jag vet hur det är för alla andra.
Bilden av familjehem känns ibland väldigt
sorglig. Familjehem är människor som säger sig vilja hjälpa barn men som sviker
dem ytterligare en gång och till på köpet får de betalt när de gör det. Jag tänker inte försvara alla familjehem och säga att bilden är helt fel och att alla är
bra, självklart inte, men många är bra.
En annan ytterlighet som uttrycks är
att familjehem är supermänniskor som är så fromma att ingenting kan få dem att
släppa lugnet. De är änglar boendes på jorden utrustade med särskilda
egenskaper som helt vanliga människor inte besitter.
Det finns alltså två varianter av
familjehem, det är de fromma som utplånar sig själva till förmån för de
behövande och det finns de giriga som tar tillfället i akt att tjäna så mycket
pengar som möjligt på de behövande.
Vem är då jag, och vilka är de
behövande?
Jag är definitivt inte Florence
Nightingale, jag har massor av behov som jag inte tänker ge upp för någon. Jag
är viktig och jag vill utvecklas och välja saker som är bara för min skull och
för att jag vill.
Cruella de Vil??? Tror inte det, men ni
får väl fråga min familj för att vara på den säkra sidan. Om det var så att jag
ville bli rik så hade jag valt att göra något annat, något enklare.
Kan det vara så att det finns en tredje
variant? För mig finns de det och jag vet att många andra delar min
uppfattning. Att ge ett kort svar på varför man valt att bli familjehem är
ungefär lika svårt som att med en mening tala om varför du röstar på ett visst
parti eller varför du anser att alla människor är lika mycket värda. Jag är familjehem för att jag kan, jag har
känslomässig plats för extra barn, jag tycker att det är samhällets ansvar att
ta hand om varje individ och jag är samhället. Jag anser att barn inte ska
behöva lida för att föräldrar inte klarar/orkar/vill ge sitt barn det de
behöver och har rätt till och jag tror på min egen förmåga att vara förälder.
I stort handlar det om värderingar och
på individnivå handlar det om att jag har valt ett sätt att leva som jag trivs
med. Jag går inte runt och funderar över mitt familjeliv dagligen, precis som
du inte går runt och funderar på varför du valde att skaffa just tre barn. Mitt
i vardagen är livet och jag gillar min vardag, inte trots att jag har
familjehemsplacerade barn utan faktiskt på grund av att jag också har
familjehemsplacerade barn.
Jag hade inte varit den jag är idag
utan alla mina barn. De har speglat och utmanat mig in i minsta vrå och jag har
tack vare det utvecklats och blivit en bättre version av mig själv än jag hade
varit annars.
När kvällen kommer och det blir fullt
kring matbordet av barnen, kompisar, flickvänner och pojkvänner och man tvingas
improvisera för att maten ska räcka hela laget runt så mår jag bra. Varenda
cell i min kropp jublar när känslan infinner sig att just här vid mitt köksbord
får man landa och vara den man är. Glad, ledsen, arg, energisk eller trött
spelar ingen roll, allt som är på riktigt får plats.
De behövande då..? Det är inte någon som
behöver mina allmosor och inga barn mår bra om jag ger upp mig själv. Att vara
barn innebär att vara i beroendeställning till någon vuxen, men det innebär
aldrig att man bygger på sig en tacksamhetsskuld. Människans livscykel är ju
konstruerad så att du är sårbar när du är liten och behöver stöd och skydd för
att växa upp för att sedan själv kunna ge stöd och skydd till någon annan. Det
är ingenting som behöver värderas som bra eller dåligt, det är någonting som
bara är. Familjehemsplacerade barn har samma behov som alla barn av att bli
sedda, älskade och uppskattade bara för att de finns. Jag anser att det är
vuxenvärldens skyldighet och ansvar att se till att de får det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar